Vårvinter

Jag minns inte när vårvintern senast kändes så personlighetskluven som i år. Det är verkligen vår och vinter på samma gång. På vissa ställen ligger snön tjock med en rejäl skare - när jag tog en tur runt huset kände jag mig som Legolas i Sagan om ringen när jag gick omkring ovanpå snön - på andra ställen är är snön borta och blad och knoppar tittar upp.

Odlingslimpan har en vår- och en vintersida.

Smältvattnet från taket har vissa problem att ta sig ned i jorden.

Några purjolökar har fått stå kvar i landet bara för att jag ville se vad som skulle hända med dem. Nu börjar de titta fram ur snön.

En självsådd pensé går i spetsen för vårblommorna. Så långt har inte ens snödropparna kommit.

Tulpanerna står i startgroparna...

...och stockrosorna hänger på.

Vinterportlaken bevisar den inte ger sig i första taget.

Och vad jag tror är en pion som jag flyttade på förra året visar små fina knoppar.

Jag är så vansinnigt sugen på att komma ut och verkligen börja arbeta i trädgården! Men än är det lite för tidigt, marken är frusen och nätterna kalla. Jag får tåla mig och njuta av vackert väder och fåglalåt.

Tulpaner

Jag fick en stor fin tulpanbukett av Syster Yster när hon var här. Härligt att få lite vår inomhus när vintern är så envis där ute.

Gripen av speldjävulen

Syster Yster har varit på besök och då fick jag äntligen chansen att inviga Pionjär-spelet, som jag skrev om på min gamla blogg.

Jag hade inte behövt oroa mig för att det inte skulle vara så roligt som jag mindes. Vi blev helt fast, spelade och spelade, hade knappt tid att äta. Att hon vann de flesta gångerna spelar (!) ingen roll, det var lika kul ändå. Fast det är klart, när hon blev bestulen på guld för jag minns inte hur många tiotals tusen kronor, får jag erkänna att jag skrattade gott. 😉

Det är ett ganska komplicerat spel med mycket att hålla ordning på, jag tror att det är en av sakerna som gör det så kul. Men när Syster Yster läste på kartongen att det var från åtta år och uppåt, sa hon att åttaåringar idag knappast skulle klara av det. Det tror jag att hon har rätt i. 

Det är kul med brädspel! Som jag har fattat det, har det börjat bli mer populärt igen bland ungdomar och det tycker jag är roligt. Datorspel har sina poänger det nekar jag inte till, och jag har haft en sådan period. Men att sitta tillsammans runt ett bord och spela på det här handfasta sättet och styra takten själv, det är ändå det bästa i min värld.

Vår!

Fåglarna kvittrar, smältvattnet kvillrar och snödropparna som blev täckta av snö lagom när de kommit upp, tittar fram igen.

Småplantorna fick till och med stå ute en stund på väg till växthuset. Det är bra för dem att bli utsatta för lite vind, det stimulerar dem att bli kraftigare.

Nog är våren här till sist, även om temperaturen kommer att gå nedåt ordentligt de närmsta dygnen.

Eldfängt

Jag gillar ju det där med gamla tekniker. Inte för att det är något fel på de nya, men det är något speciellt med de där enkla sakerna som människan har lärt sig av erfarenhet, som inte krävt en massa uppfinnande och som man kan lära sig att behärska utan en massa utbildning.

En sak som jag velat testa i många år är att tända eld med eldstål. Nu köpte jag mig till sist ett litet enkelt ett för några tior.

Det är inte det charmigaste i världen med sina plastdetaljer, men jag tänkte att det duger för att prova om jag kan få till det. Någon eldning ska jag inte ägna mig åt idag, men jag var ju tvungen att prova i alla fall.

Det knepigaste är att fånga den där första gnistan, det har jag förstått sedan tidigare. Något riktigt, riktigt lättantändligt måste det vara. Björknäver som ofta föreslås har jag inte tillgång till, men efter lite googlande bestämde jag mig för att testa bomull. Och för att sedan få det att bli en liten eld tog jag lite täljspån och torra blomställningar från trädgården.

Det tog ett tag innan jag hittade rätt teknik för att få fram några gnistor över huvud taget. Men sedan fick jag till det. Hurra vad jag är bra! 😉

Knivigt problem

Nu har jag kommit en bit till på skeden och funderar på hur man vet när väggarna i urgröpningen är lagom tjocka. Högst upp är en sak, men längre ner kan man ju inte se utsidan och insidan på samma gång. Risken att man rätt vad det är har ett hål i botten kan inte bortses från. Som tur är säger instruktionerna man ska låta den torka innan man täljer det sista, så jag behöver inte ta mig an problemet på ett par dagar.

Proportionerna är väl inte de bästa, skaftet är för kort i förhållande till bladet. Men det kan nog ändå bli ett hyggligt förstlingsverk om jag inte gör några riktiga missar.

Vårdagjämning

Idag är det vårdagjämning och faktiskt också den vårligaste dagen i år. Jag har suttit i min terrasshörna och stickat på tröjan. En stund var det så varmt att både sockor och jacka åkte av, och tröjärmarna fick finna sig i att bli uppkavlade en bit. Och så hjälpte jag Gumman Tö genom att ta av den stora snöhögen och slänga ut på de delar av terrassen som är snöfria nu. Så har jag gjort de senaste dagarna och det tar på snön.

Och så fick mina småplantor komma ut i växthuset för första gången. Det var lite vanskligt att balansera ut med brickorna över snö och is. En paprika lyckades jag tappa och den ramlade ur krukan, men klarade sig i övrigt oskadd. Skönt att kunna ge dem mer ordentligt med solljus, för nu är de så många att växtlamporna inte riktigt räcker till längre.

Mera vasst

Vi fortsätter väl på tema knivar.

Jag har länge tänkt, vi pratar om år här, att jag någon gång skulle lämna in i alla fall mina favoriter bland köksknivarna på slipning. Skärpningen man gör hemma funkar till en viss gräns, men till sist är det en riktig slipning som behövs, det lärde jag mig när jag jobbade i kök. Men det har verkat så krångligt, åka en bra bit för att lämna in dem och sedan tillbaka igen för att hämta dem, så det har inte blivit av.

Men så hittade jag talas om Knivbrev på nätet och tänkte att det kunde vara värt att prova.

Jag gjorde en beställning och fick ett kuvert ett par dagar senare.

Jag packade in knivarna enligt konstens alla regler och travade iväg till brevlådan för att posta dem. Det gick inte! Vi har den lilla modellen på låda här och den var några centimeter för liten för att det skulle gå att få ner brevet, så jag fick vänta ett par dagar tills jag kom in till stan. Där gick det bättre.

Jag postade dem i torsdags. Idag tisdag låg de i brevlådan, nyslipade och fina. Två arbetsdagar hos Knivbrev, som utlovat.

Och nog är de vassa, alltid. Tyvärr är det inte tomatsäsong, det är ju annars det ultimata testet. Men jag skar upp en lök istället och det var rena fröjden jämfört med vad jag är van vid. Det enda tråkiga är att min favoritdiskborste är något glesare nu än i morse. Jag får vara lite försiktigare med den i fortsättningen.

Tummetott

Om någon undrar, kan jag meddela att gårdagens skada blev ytterst moderat. Det där sprutet upphörde så fort jag slutat klämma och när jag tog bort plåstret framåt kvällen syntes inte minsta droppe blod på det.

Idag är det här allt som återstår att se.

Jag tror att jag kommer att överleva, tummen behöver nog inte ens amputeras. 😉

Okej, då vet jag!

En ny stund med kniven i solhörnan på terrassen slutade med att jag fick bekräftat att spetsen på kniven är vass.

Nåja, det var bara just spetsen som träffade, så hålet blev litet. Men när jag klämde runt tummen för att få ut lite blod och därmed eventuell smuts, så kom det en tunn, tunn men kraftig stråle som som gjorde väggen ovanför handfatet till en rätt vacker liten sprutmålning. 😉

Tror det får vara nog täljt för idag...

Täljt

Idag gick jag ut i min solskenshörna och började tälja på mitt första alster. Det känns lite vågat att börja med en sked, men friskt vågat hälften vunnet.

Enligt instruktionerna som följde med Täljogrammet, började jag med att rita upp skedens kontur på träbiten och att sedan göra urgröpningen som första täljmoment.

Det var kul, det här. Men jag förstår varför alla som skriver om att tälja i böcker och på nätet rekommenderat att ta ut så mycket som möjligt av formen med yxa innan man tar till kniven. Att tälja bort så mycket trä känns i händer och handleder. När jag börjat få till skedens grundform, kände jag att det var dags att sluta. Jag vill inte överanstränga mig, bättre då att ta lite kortare arbetspass.

För att träet inte ska torka till nästa gång, sköljde jag ämnet kort i vatten, lade det i en plastpåse, sög ut så mycket luft som möjlig och stoppade den i kylen. Så kan man förvara det några dagar, men inte för länge, för då kan det börja mögla.

Än så länge ser det bra ut, men det svåraste återstår. Det ska bli spännande att se hur jag kommer att lyckas.

Bra dag!

Idag har solen skinit från en klarblå himmel och värmt ordentligt, trots all snö. Jag åt årets första middag ute; en tallrik linssoppa sittande i terrassens soligaste hörn. Det var så varmt att fötterna fick komma ut och lufta sig en liten stund. 😃

Sedan kom brevbäraren med inte mindre än två paket. I det ena fanns stickorna och en gratis inspirationstidning.

Det andra var Täljogrammet. Jag trodde inte att det skulle få plast i postlådan, men nu slapp jag åka till postombudet.

Det här är så roligt och jag är vansinnigt sugen på att plocka träbitarna ur sin vacuumförpackning och sätta igång! Men det ska jag inte, för jag vill tänka över vad jag ska göra, fixa en bra ritning och se till att jag har gott om tid på mig när jag sätter igång.

Det är två träbitar, en tänkt för en smörkniv och den andra för en slev. Men eftersom jag inte gillar att bre med träkniv, så kanske det får bli två slevar. Då har jag möjligheten att rätta till i den andra det som blir fel i den första.

Ett diamantbryne köpte jag också. Får väl öva mig på någon gammal kniv innan jag behöver skärpa den nya.

Den raka kniven har jag testat på en träbit jag hade i garaget - och rackarns vilken skillnad det var mot att karva med min barndoms gamla slöa korvpinnekniv! Den var naturligt viss vass den också, en gång i tiden, men det är så länge sedan, så det har jag inget minne av.

Till skedkniven finns inget skydd, så det får jag fixa. Jag har lite skinnspill liggande som säkert kan komma till pass.

I övrigt konstaterar jag att det är Pi-dagen idag, och tänker att jag kanske får göra en pizza eller paj till kvällsmat.

Gamla lagringsmedia - i det närmsta en arkeologisk utgrävning

Jag tog fram min låda med gamla kassettband, för att se i vilket skick de är. De flesta verkar funka som de ska, även om några är lite svajiga i uppspelningen. Jag har också glatt mig åt att återuppliva minnet av några avsnitt av julkalendrarna Herkules Jonssons storverk och Klart spår till Tomteboda. Den kassetten trodde jag var försvunnen, men den fanns kvar och det visade sig att jag fortfarande kunde merparten av dialogerna utantill. Tänk, så fantastiskt minnet är ändå!

Ja, och så åkte skämskudden nästan fram när mitt yngre jag larvade loss ordentligt på ett band från mellanstadieåldern. Jag tröstar mig med att det hör åldern till och jag behöver i alla fall inte ångra mig så här fyrtio år efteråt, för saker jag la ut på YouTube.

På tre kassetter, alla av samma märke, gick bandet sönder och ena änden försvann in i själva kassetten när jag spolade tillbaka. Typiskt nog var det band där jag, familj och vänner spelat in med mikrofon. Turligt nog är banden så gamla att de är ihopsatta med skruv. Jag får ta fram min minsta mejsel och se om jag kan reparera det hela. Har lagat bra många band med vanlig tejp då det begav sig, förhoppningsvis sitter takterna i.

Stopp i maskineriet

I förra veckan tog jag tag i tröjan jag stickar, som fick ligga och vänta när jag höll på med sjalen. Trots de tunna stickorna flöt det på bra och i lördags var jag färdig med själva kroppen. Så jag började plocka upp maskor för halsringningen och det var då jag insåg min lilla miss.

Jag är på det stora hela välförsedd med stickor, har alla nummer från 3 till 15 i form av Knit Pro:s tippar och kablar i alla upptänkliga längder. Men tunnare spetsar än 3 finns inte, då får man använda fasta kablar. Jag köpte en lång rundsticka i 2.5 inför att jag skulle börja med tröjan, men tänkte inte på att jag behövde en 2.5:a med kortare kabel till ärmarna och en 2.0:a till halsringningen.

Det var bara att klicka hem ett par nya stickor från nätet och beväpna sig med tålamod. Om posten sköter sig, borde jag ha dem senast på torsdag.

Så här ser tröjan ut just nu. Jag tror att den kommer att bli riktigt bra. Och jag älskar garnet, Karin Öbergs Kalinka i lin- och ullblandning.

Hårdslöjd

Med undantag för lite grillpinnar, barkbåtar, en och annan sälgpipa och skolslöjdens obligatoriska smörkniv, är det där med att tälja inget jag har ägnat mig åt. Ändå finns det en känsla för det, eftersom morfar var duktig med kniven och täljde djur som han sålde på Hemslöjden. Och så gav han bort sina alster till till släktingar och vänner. Hästen på bilden hade min Barbie som ridhäst när det begav sig.

Men, men, i ett nummer av den utmärkta tidningen Hemslöjd kunde man förra året läsa om Täljogram.

Det väckte viljan att prova till liv hos mig. Den har väl egentligen legat där i bakhuvudet rätt många år, men inte riktigt fått chansen att vakna till liv. Så nu har jag beställt startlådan och om jag tycker att det är kul, kommer jag nog att ta åtminstone några månaders prenumeration för att lära mig mer. Fast för egen del är jag mer inriktad på bruksföremål. Min kreativa begåvning ligger inte i att avbilda verkligheten, men tanken på att kunna tillverka sin egen slev eller göra ett gäng klädnypor däremot känns väldigt lockande.

Det ska bli spännande att se vilka täljuppgifter som kommer med startpaketet och om jag ska klara av dem - helst utan allt för mycket blodvite. 😉

Söndag och måndag

Igår fyllde jag år och hade föräldrarna här. Däremot fick jag inte träffa Syster Yster med familj i helgen, det satte ett gäng elaka virus p för.

Idag har jag skolat om småplantor. Jag tar det lite pö om pö, allteftersom de blir lagom stora. På så vis blir det inte så lång stund i taget.

Det är härligt att drömma om kommande skördar när snön faller utanför fönstret. 

Återvinning i det lilla

I förrgår läste jag tipset att om man har sockar/strumpor som till slut inte hör hemma någon annan stans än i papperskorgen, så kan man i alla fall ge delar av dem en sista uppgift genom att klippa skaften till hårsnoddar. Det gäller ju då inte grovsockor, utan de tunna varianterna.

Jag har ett gäng ganska slitna köpestrumpor från tiden innan jag började sticka egna och jag har länge tänkt rensa lite där. Eftersom jag nästan alltid har håret uppsatt i svans, så plockade jag fram det mest slitna paret och klippte lagom breda remsor tvärs över skaften.

Det fungerar utmärkt! Inte för att just hårsnoddar belastar miljön eller plånboken så där värst, men varför inte utnyttja de resurser man har?

Förra året

Tillåt mig länka till ett inlägg från gamla bloggen från 20 februari förra året:

Uteliv

Och från 15 mars:

Det är våren...

Det känns väldigt långt borta!

Färdigställd och invig

I går blev sjalen klar, i natt låg den på blockning och idag fick den följa med mig på körövning.

Förutom felet jag berättade om härom dagen, glömde jag att byta färg på det näst näst sista varvet. Men annars har det flutit på bra och det var en roligt stickning. Särskilt gillade jag att få lära mig göra puffiga prickar. Jag har sett dom på bild och inte riktigt fattat hur de var gjorda.

Jag ska nog göra en sjal till någon gång, när jag springer på Det Perfekta Garnet. Men det är också troligt att jag hämtar inspiration till andra plagg, som att lägga in just de puffiga prickarna någonstans.

Färgerna är, som jag nämnt tidigare, kanske inte mina absoluta favoriter, men det blev faktiskt riktigt bra ändå.